Lørdager er ofte en "to do- dag". Når mannen min har en frilørdag innimellom, skal vi helst skvise inn trening, kollokvie (Thomas), oppussing, rydding, IKEA, og helst noe hyggelig på kvelden. Det er deilig å få ting gjort, men det gir ikke alltid de beste opplevelsene eller minnene.
Å dra ut i skogen derimot...ahh... :) Det er balsam for sjelen. Det er lite som kan måle seg med naturen. Røtter under føttene, lyng og staute furutrær, stillhet, fuglekvitter, myk mose, tiden går saktere og klokka fins ikke. Det er luksus det!
Mannen min var opptatt med skole, men jeg og barna hadde noen andre fine turkamerater, mamma, Kajsa og Even.
Skogen og naturen fascinerer meg. Den har sin faste syklus, de nødvendige tingene skjer til sin faste tid, men det skjer ikke med hastverk. Den lar seg ikke påvirke av krav om økt effektivitet, stadig forbedring, tog som rekkes osv.. Det er så deilig. Skogen stresser ikke. Det er bare menneskene som stresser.
Ok, et lite sidespor...
Alltid gøy å se om man får fyr på bålet...
Leirplassen. Kun en mann på tur med hund som gikk forbi, ellers hadde vi skogen for oss selv. Godt med plass i landet vårt, altså.
Vi fant en hytte, og Even som jobber i barnehage og er vant til barns fantasi, fortalte at her bodde det et troll..Spennende for små barn.... :)
Minsten ville også opp i hytta en tur...
Ja, en flott dag altså. Men angående det å være to. Hvor mange ganger har jeg ikke tenkt at jeg er glad jeg ikke er alene med barna. På vei hjem ringte mannen min og sa at han hadde sluttet en time tidligere på skolen, og det passet perfekt for meg å plukke han opp på en togstasjon like ved oss. Like etter at jeg hadde hentet han, kastet minstemann opp grillpølse og mye mer.. i bilen. Vi måtte stoppe bilen med en gang og kle av han alle klærne. Jeg fikk skaffet papir til å tørke opp med. I mens kunne Thomas tulle minsten inn et ullpledd og holde rundt han. Jeg var så utrolig glad for at Thomas var sammen med meg da, flaks eller hva det måtte være. Jeg håper at foreldre som er alene har barn som aldri kaster opp i bilen, eller at disse foreldrene i alle fall blir velsignet med noen ekstra hjelpere når det måtte trengs!
Jeg har god trening i å være gressenke, og man venner seg jo til det, men hyggelig blir det aldri, og som oftest skjerdet et eller annet når han er borte. Det blir vannlekasje eller vaskemaskinen går i stykker eller noe sånt.
SvarSlettjeg kan med hånden på hjertet si at alenemammatilværelsen ikke er å anbefale hvis man ikke er helt nødt, og jeg setter veldig stor pris på mannen min når han er hjemme.
jeg overlever jo når han er borte også. Hverdagen går jo sin gang og man lager seg rutiner, men da er det ingen til å ta vare på og støtte meg. Ingen som kommer hjem midt i det mest travle og kan gi en hjelpende hånd eller noen oppmuntrende ord eller bare en klem. Det savner jeg mest.
Snart blir jeg gressenke en lengre periode igjen og jeg gleder meg ikke, men samtidig vet jeg at jeg kommer til å komme meg gjennom det.
Ja du Ida, nu blev jag påmind om i höstas när jag med skulle ha med Oscar och Ella (nyfödd) till läkaren. Oscar kastet opp i bilen på väg till legen, jag hade inget skift med, och nästan inga våtservetter, det var helt förfärligt och jag ville bara sätta mig ner på marken och gråta men man kan ju inte det, det är bara att göra det bästa av situationen och försöka lösa den. Men jag har fått stor respekt för alla ensamstående föräldrar efter perioden som Espen jobbade i Köpenhamn. De är värda medaljer för det jobb de lägger ner! Och så är jag tacksam för att jag inte är ensamstående. Även om det ibland känns så ;) Men det är bara att kämpa på. Glad att ni hade en härlig dag i skogen, även om avslutningen inte blev lika trevlig. Kul att se dig på träningen idag förresten :)
SvarSlettÅ, dette trenger vi! Og for barna skal det egentlig så veldig lite til før de er langt inne i den store og dype skog!
SvarSlett